I förhållande till sin storlek är ön en av landets artrikaste platser. Skogen har aldrig varit helt nerhuggen, som på andra håll. På och i de gamla träden trivs ett myller av insekter och växter såsom hotade skalbaggar och sällsynta lavar.

Berggrunden består av näringsfattig gnejs som är starkt söndersprucken. Det skapar en terräng med omväxlande torra hällmarker och fuktiga kärr. I söder finns en liten skärgård. Norra delen av ön överkorsas av gångar med mörka bergarter näringskrävande växter trivs.

Många fornfynd vittnar om att människan sedan stenåldern har fiskat och jagat på Väderön. I modern tid har ön varit bebodd året runt under drygt hundra år. En lotsfamilj kom till ön 1844 och därefter en skogvaktare. Fyrfolket lämnade ön 1965, som de sista året-runt-boende. Husen vid Kappelhamn, som även använts av stenhuggare, skogsarbetare, forskare och konstnärer, är nu endast sommarbostäder. I lotsstugan finns idag det sevärda Väderömuseet.

På Hallands Väderö är fem naturtyper vanliga

1. Skog
2. Öppen gräsmark
3. Enebuskar och snår
4. Sankmark med eller utan skog
5. Klipp- och sandstränder

Betesmarken

Ön började tidigt användas som betesmark. Under medeltiden ökade antalet djur kraftigt på ön, vilket gick hårt åt skogen. För att trygga trädens återväxt anlades åren 1860-80 en stengärdsgård runt Söndre skog. Där finns en av de mest omtalade platserna på ön, Ulagapskärret. Om våren är det till större delen vattenfyllt. De kraftiga alsocklarna reser sig som grönskande öar ur vattnet bevuxna med yppiga ormbunkar och kuddar av mossa.

Det öppna beteslandskapet är på våren lila av trift, vitt av mandelblom, blått av styvmorsviol och gult av knölsmörblomma. Betande får, kor och hästar har inte lyckats hindra buskage av enebuskar, björnbär, slån, hagtorn och nypon att breda ut sig på stora ytor. Skog och buskmark har ett rikt fågelliv med rosenfink, törnskata, hämpling och ett flertal sångare.

Nörre skog och Tångakärret

Nörre skog var för 200 år sedan en sammanhängande bokskog. Den har alltid varit öppen för betesdjuren och idag är ”Ravnahult” en öppen gräsmark, som klyver skogen i två delar. Tångakärret består av några alkärr i skogens nordvästra del.

Oadammen

Oadammen ligger inklämd mellan två littorinavallar. På våren är den gul av svärdsliljor och vit av ängsull och där leker den lilla vattensalamandern.

Stränder och fåglar

Många av de omväxlande klippiga och sandiga stränderna är utmärkta badplatser. Några kustavsnitt och skär är reserverade för sälar och häckande sjöfåglar. Måsfåglar är vanliga men har minskat i antal medan storskarven har ökat. Många ejdrar ruvar ägg på ön, som är det enda ställe på västkusten, där de tre alkorna tobisgrissla, tordmule och sillgrissla häckar.

Sälarna

Knubbsälarna är ett känt och kärt inslag runt ön. Sedan frid­lysningen 1966 har kolonin ökat från tio individer till flera hundra.

Ormar och harar

Ormar, däribland den ovanliga helt svarta varianten av huggorm, är inte lika populära hos turisterna. Skogsharen är ganska orädd och trevlig att få se men anklagas för att äta av bokplantorna.